German 1475-1528 Matthias Grunewald Galleries Only religious works are included in his small surviving corpus, the most famous being the Isenheim Altarpiece, completed 1515, now in the Musee d'Unterlinden, Colmar. Its nine images on twelve panels contain scenes of the Annunciation, Mary bathing Christ, Crucifixion, Entombment of Christ, Resurrection, Temptation of St. Anthony and saints. As was common in the preceding century, there are different views, depending on the arrangement of the wings; but the three views available here are exceptional. The third view discloses a carved and gilded wood altarpiece in the centre. As well as being by far his greatest surviving work, the altarpiece contains most of his surviving painting by area, being 2.65 metres high and over 5 metres wide at its fullest extent. His other works are in Germany, except for a small Crucifixion in Washington and another in Basel, Switzerland. He was asked in about 1510 to paint four saints in grisaille for the outside of the wings of Durer's Heller Altarpiece in Frankfurt. D??rer's work was destroyed by fire and only survives in copies, but fortunately the wings have survived. There are also the late Tauberbischofsheim altarpiece in Karlsruhe, and the Establishment of the Santa Maria Maggiore in Rome (1517-1519), Freiburg, Augustinermuseum. A large panel of Saint Erasmus and Saint Maurice in Munich probably dates from 1521-24, and was apparently part of a larger altarpiece project, the rest of which has not survived. Other works are in Munich, Karlsruhe, and Rhineland churches. Altogether four somber and awe-filled Crucifixions survive. The visionary character of his work, with its expressive colour and line, is in stark contrast to Albrecht Durer's works. His paintings are known for their dramatic forms, vivid colors, and depiction of light.  Related Paintings of Matthias Grunewald :. | The Isenheimer Altarpiece | St Antony the Hermit | Isencheim Altar Crucifixion | Isenheim Altar Allegory of the Nativity | The Mocking of Christ |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Lucas Cranach the Elder
b. 1472, Kronach, d. 1553, Weimar. German painter and printmaker. He took his name from the town of his birth. Little is known about his early life or training. In Vienna (c. 1501 ?C 04) he painted some notable portraits and landscapes characteristic of the Danube school. From 1505 to 1550 he was court painter in Wittenberg, where he achieved great success and wealth painting portraits, mythological subjects, and altarpieces for Protestant and Catholic churches. He attracted so many young artists to Wittenberg that the town became an art centre. A friend of Martin Luther, Cranach became known as the chief pictorial propagandist of the Protestant cause in Germany. He produced numerous engravings and more than 100 woodcuts, notably for the first German edition of the New Testament (1522). After his death, his style was perpetuated by his son, Lucas the Younger (1515 C 86).
Aleksander Gierymski
Warsaw 1850-1901 Rome, Brother of Maks Gierymski. He studied (1867) at the Warsaw Drawing Class, then (1868-73) at the Akademie der Bildenden Kenste in Munich under Georg Hiltensperger (1806-90) and Alexander Strehuber (1814-82), and later under Karl Theodor von Piloty. While in Munich he contributed illustrations to Polish, German and Austrian magazines. On a visit to Venice and Verona in 1871 he was especially impressed by the work of 15th-century Venetian artists; this new enthusiasm was reflected in his prize-winning painting of a subject set by the Munich Akademie, a scene from Shakespeare's Merchant of Venice (1872; destr., see Starzynski, pl. 4). After accompanying his dying brother Maks to various spa towns and other locations, he settled in Rome in mid-1874. Two genre scenes from this period, Roman Tavern and A Game of Mora (both 1874; Warsaw, N. Mus.), show the influence of Dutch painting. Gierymski remained in Italy until 1879, mostly resident in Rome.